aldrig på riktigt

Jag ser allt alla skriver om dig, allt du skriver om alla andra.
Jag känner igen allt så bra, för du har en gång sagt samma saker till mig.
Då sa du att jag var speciell. Att det här tillhörde bara mig..
Men jag märker nu att de va också bara nått av allt du skrev, ingenting menat.
Jag blir svag i hela kroppen, gråter och känner hur jag bryter ihop.
Jag trodde på alla dina ord, jag litade på dig och allt du sa..
Var jag bara en av alla du "älskade" och aldrig ville lämna?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, för du är och var mitt allt, hela min värld!
Men för dig är jag ingenting. Ingenting mer än nån som finns där bara utan mening..
Har ingenaning om vad du tycker och känner längre. Jag får aldrig veta nått.
Du berättar ingenting för mig, bara för alla dina "nya" som är bäst i världen..
Precis som du sa att jag också var en gång..
Blir så ledsen.. Mina ögon är alltid tårfyllda och jag skyller alltid på att jag
är sjuk, eller nån annan dålig ursäkt. Är jag verkligen så dålig, att jag aldrig duger?
Så himla många frågor men inga svar, bara bråk om att jag gör fel.. Så jobbigt